[Inspiration; Storasyster] 

Känslan som tar hon ovanligt högt.

Den där nya känslan.

Den är bekant.

Hon stirrar på en tom fläck.

Tänker på hur det kommer bli.

Eller hur det har redan har blivit.

Fjärilarna i magen.

Knipet i halsen.

Och hans ögon.

Hans vackra ögon.

Hon faller och han tar emot.

Ett hårt grepp om midjan.

Och hon är hans.

Hans vackra egendom. 

"Silence speaks, when words can't." 

En droppe i havet.
En förändring i vädret. 

Regn i öknen. 

Ditt tåg rullar iväg.

"Det är okej att gråta". 

Undertryckt av alla mina barnsliga rädslor. 

Din närvaro dröjer kvar här. 

Den kommer aldrig lämna mig ifred. 

Dessa sår tycks aldrig läka. 

Denna smärta är alltför verklig. 

Mycket som tiden inte kan radera. 

När du gråter torkar jag bort alla dina tårar.

När du skriker ska jag kämpa bort alla dina rädslor.

Jag ska hålla din hand genom alla dessa år.

För du har fortfarande mig.

Du brukade få mig att le. 

Genom ditt fängslade ljus.

Nu är jag bunden av det liv du har kvar.

Ditt gråt kommer jaga bort allt förstånd i mig. 

Men du kommer aldrig vara ensam. 

"Wipe away your tears. And face your fears." 

"They say music can alter moods and talk to you.
There's no control, he just lets his emotions go"  

Was I there?     

Or was she scared?     

I am lost.     

Maybe.     

Was she there?     

Or was I scared? 

Hon gömmer sig under tak.  

Skydd.  

"Jag har aldrig känt såhär."  

Kan han höra, när hon säger det?  

Kan hon vara, var hon där?  

Det kändes så bra i luften.  

Hon vill fortfarande drunkna.  

När han går. 

Lär hon att andas försiktigt.  

Och hon ska korsa haven som aldrig förr. 

Så han kan känna hur hon känner det.  

Så han kan spegla sig i hennes liv.  

Så han kan se hur hon känner det. 

Kanske sa hon något fel.  

"Jag kan göra det bättre, med ljuset påslaget."  

Kan han höra, när hon säger det?  

You are a victim of your own fucking mind. 

In a lonely place. 

En sekund blir tusen år.  

Same old story. 

Han har tagit ditt hjärta. 

Lämnat dig utan. 

Du faller som en fjäder. 

Vinden är för hård. 

Ljudet går genom ditt huvud.

Lämnar ärr. Dina känslor ekar.
För han har tagit ditt hjärta.

Gemenskap.

"(människor) som tillsammans

delar någon sorts samhörighet."

"You want them, they don't want you. Soon as they do, feelings change." 

Igår natt.

Höll händerna för ansiktet.

Och grät.

Andades tungt och ropade på hjälp.

Pappan som desperat försökte lugna.

Mamman som sprang omkring och leta mediciner.

Systern som sa att allt skulle bli bra.

-"Öppna ett fönster! Så hon kan andas."

Orden som fastna i minnet.

Tårar som blandades med ångest.

Känslan i halsen, den där tunga.

Men hon mår bra nu.
Ologiskt. Det är hans fel. 

I guess she was scared' 

Rädd för sanningen.

Eller oförberedd.

Alldeles för osäker.

Alldeles för trasig.

Den där känslan.

Av feghet och olust.

Cuz' she realized that there was no reason to care. 

Hon gör sitt bästa med det hon har. 

Ibland är det ingen som märker. 

Att om hon stod på en stol, 

så skulle hon vara högre. 

Hon vet.
Det finns tusentals människor som hon.

En spark är allt hon behöver.

Någon som han.
Hon saknar hur han hittade hon. 

Men hon har inte råd med en större värld. 

Och hon kommer aldrig gå. 

Om han hittar hon. 

So take a chance and don't ever look back. 

Fyra. Tre. Två. Ett.

Sömnlösa nätter.

Långa nätter.

Ung och trött.

Slänger bort allt. 

Koncentrera sig på känslan. 

Dyrbar. 

Hans händer.
Hans ögon. 

Hans hår. 

Beroende.

Mysigt och kallt.

Hon låter honom stå där.

Säger ingenting.

Förhoppningarna försvinner.

Hon låter honom beröra.

Tio. Nio. Eller sex.

Hon kan inte få tillbaka det hon hade.

Osäker. Hon vill inte.

Tio. Nio. Eller sex.

Börja om.

Med tonårspojkarna.

Teenage boys. 

Let's have fun. 

I en svartvit gråskala.
Hon som alltid sagt att de var ljuset i mörkret. 

Hon som alltid trott att de varit det bästa.

Men hon hade fel. Igen.

De var endast en ficklampa i det där mörkret.

En sån där som bara fungerar ett litet tag.

En sån där som får slut på batteri och slutar fungera.

Slutar finnas där då man är rädd eller förvirrad.

I det där mörkret. 

Men hon har alltid klarat sig på egen hand.

Varför skulle hon behöva denna ficklampa nu?

Den svek hon trots allt i slutet, då hon behövde den som mest.

Den lämnade hon ensam i mörkret, igen.

I slutändan behöver vi alla en sån där ficklampa.

When darkness comes I'll light the night with stars.